Hur Corona förändrade vardagen

Idag är ju en speciell dag, då de släpper på nästan alla restriktioner. Jag blir nästan lite tårögd över att se tillbaka på den här långa tiden av corona och hur mycket vi alla behövt kämpa, med stort som smått. Tänk att vi nu kanske, kanske ser ljuset i tunneln? Jag har tack och lov inte förlorat någon i covid, men vårt år har präglats av både liv och död ändå och allt däremellan. Jag tänkte dela med mig lite av hur vår upplevelse av den här tiden varit.

I början av pandemin var jag ju gravid med Philip. Jag våndades mycket över att få besked om jag skulle få kejsarsnitt eller inte, vilket jag till slut fick efter mycket tårar, läkarbesök och jobbiga samtal. Under kontrollerna hos barnmorskan fick ju inte respektive följa med, så Cristian fick aldrig träffa min underbara barnmorska eller höra bebisens hjärtslag som jag tycker är så speciellt. Sedan oroade jag mig självklart också av att drabbas av covid själv som hög-gravid och om Cristian skulle få vara med under själva förlossningen.

Jag hade en fin upplevelse av min förlossning och som tur var fick Cristian vara med. Jag lider faktiskt med dom som inte fick ha sin partner närvarande, särskilt de som var förstagångsföderskor. Jag hade aldrig klarat min jobbiga första förlossning utan Cristians stöd.

Men han fick tyvärr inte vara med på BB denna gången, vilket var så synd för det var en så fin första tid med Philip. Med Theodor var det kaos på BB, han bara skrek och skrek och amningen tog tid innan det kom igång och vi sov ingenting😅 Men denna gången var det som sagt så mycket mysigare och lugnare, Philip sov mer och jag hade eget stort rum med egen toalett och tv. Men som sagt, eftersom det var andra gången kände jag mig ändå tryggare i mig själv som mamma och kunde klara mig okej själv, men jag kan ändå sörja att vi inte fick den stunden tillsammans.

Vardagen med en nyfödd var ju också annorlunda. I vanliga fall kanske man oroar sig för RS-virus men nu hade man även covid att tänka på så man vågade ju inte röra sig för mycket ute bland folk eller ha för mycket besök.

Theodor har ju blivit tvungen att stanna hemma och bli hemskickad oftare från förskolan såklart, eftersom småbarns näsor rinner titt som tätt🙈Det har ju varit kämpigt för både föräldrar och lärare. Jag har ju som tur var varit föräldraledig så behövde Theodor stanna hemma var det ju inte en uppoffring för mig på samma sätt, jag kan tänka mig att det varit svårt att få ihop jobb och vardagspusslet för de som behövt vabba så otroligt mycket!

Även om en hel del i vardagen varit precis som vanligt under min mammaledighet så har ju saker som att träffa andra bebisar och vara på t.ex öppna förskolan varit helt uteslutet. Det kan ju bli rätt ensamt som mamma och återigen tänker jag på alla förstagångs-mammor som har haft det tufft och känt sig ensammast i världen när allt varit jobbigt hemma.

På grund av restriktioner att man inte skulle samlas mer än 8 så blev Philips dop väldigt litet. På Theodors dop hade vi nog typ 40 gäster?😅 Det blev mysigt ändå och vi hade dopkalaset hemma efter kyrkan, men det var ju såklart bara med närmsta familjen. Det känns lite som att mina vänner inte fått lära känna Philip alls😕

Sen till det svåraste av allt…Min svärmor och Cristians mamma har under hela denna tiden varit sjuk i en svår cancer. Så när covid kom blev allt så mycket jobbigare eftersom vi inte vågade träffa henne så ofta med rädslan över att smitta henne. Det var flera sjukhus-perioder när vi inte kunde hälsa på och hon var sedan sängliggandes hemma länge och så som det är med svårt sjuka; hon hade ju noll immunförsvar. Det var tuffa avvägningar men vi hälsade ändå på någon gång sedan under hösten, helt enkelt för att det var hennes största önskan och för att hon skulle få träffa Philip. Vi firade även jul där och bytte julklappar där i hennes säng så hon fick se och prata med Philip och Theodor. Hon var så svårt sjuk men ändå så glad och pratig. Hon gjorde verkligen allt för att dölja hur ont hon hade💔

Men tilll slut orkade hennes kropp inte kämpa emot mer, cancern hade spritt sig överallt och i februari somnade hon till slut in. Cristian hann precis dit (de bor i Blekinge, tre timmar bort) och kunde sitta vid hennes sida och hålla hand när hon tog sitt sista andetag. Sorgen har såklart varit och är fortfarande oändlig. Hon gick bort alldeles för tidigt…Cristian har inte sin mamma mer och mina pojkar tvingas växa upp utan sin fina farmor. De var hennes allt🤍

Livet är verkligen en bergochdalbana som aldrig har ett slut och samtidigt som vi förlorade en familjemedlem tillkom också en, min fina brorson❤️

I övrigt har ju det här året inneburit mycket mer ansträngningar för att umgås utomhus och vara mycket i naturen, vilket har varit positivt. Vi har gjort mycket skogsutflykter, tagit med fika och lekt ute💚

Jag är så lättad och glad över att det nu kanske börjar bli bättre och att vi sakta men säkert kan gå tillbaka till något slags normalt liv igen. Att få kramas, äta ute, gå på teater och konserter inomhus. Tänk, det här kommer vara sådant de pratar om på historie-lektionerna om 50 år, om pandemin som lamslog hela världen…Jag är fullt vaccinerad sen i somras och jag hoppas verkligen att alla vaccinerar sig, så att vi kan få ett slut på det här❤️

Hur har ni haft det under denna galna tid? Dela gärna med er om högt och lågt, vad som varit tufft och vad som kanske också varit lite positivt?

Gillar

Kommentarer