Love knows no borders

Mina tankar den här helgen har kommit att handla om hur skört allt i världen är. Vi människor, särskilt. Hur sköra själar de måste varit som blivit indoktrinerade, uppfostrade, hjärntvättade, kalla det vad man vill, till att känna så mycket ilska och hat att de överger alla grundvärden som faktiskt gör oss till människor och inte djur. Att tro att man som människa nånsin har rätten till att ta någon annans liv, lämna familjer i spillror och sedan dessutom tycka sig ha rätten att få påstå att man gör i det i sin religions namn och inte förstå hur mycket de istället besudlar och smutskastar något som står för något vackert i alla troendes liv. Jag läser överallt nu att vi får inte låta oss vara rädda, vi måste gå vidare som vanligt. Fast jag känner snarare motsatsen; Kanske det är just nu vi behöver stanna upp? Allt kanske inte alltid bara kan gå vidare som vanligt när själva grunden för trygghet känns berövad? Vi måste få tillåta oss att vara rädda, för det är ju oundvikligt i sådana här situationer. Kanske kan den lilla uns av rädsla och hopplöshet som infinner sig hos många nu, ge oss en lite större acceptans och förståelse för de som lever i denna ständiga skräck istället. Ta det som en viktig lektion i att förstå alla människors lika värde och allas rättighet till att få känna sig trygga. För mig finns det några grundstenar som är väsentliga i livet;
att få känna sig hemma någonstans, att få känna trygghet, att få känna sig älskad. Och där måste vi som redan har allt det här, kanske ibland åtminstone försöka att hjälpa till för att ge alla andra rättigheten till samma sak.

Gillar

Kommentarer