Mitt planerade kejsarsnitt

Bättre sent än aldrig eller hur? Tänker att någon därute kanske är intresserad av att läsa, jag älskar ju själv att läsa om andras förlossningar☺️ Jag hade som ni kanske vet, fått ett planerat kejsarsnitt beviljat i februari och i maj var det ju beräknat. Mer om den processen kan ni läsa om här. Sen kom ju fantastiska Corona som gjorde att jag oroade mig ännu mer för hur allt skulle gå och att Cristian skulle hålla sig frisk så han fick vara med. Jag gick och väntade i vad som kändes som evigheter innan jag fick ett datum för snittet. Till och med min barnmorska blev lite orolig och hjälpte till att kontakta dem för att få svar på att jag var inbokad för ett planerat snitt. Jag tror det var cirka 2 veckor innan BF som de hörde av sig och sa att jag skulle få mitt snitt på torsdagen den 14 maj på Ryhov i Jönköping, BF var 18 maj.

Men sedan, bara någon dag innan ringer de och ber om ursäkt, pga Corona och begränsad operationskapacitet måste de flytta min tid till fredag 15 maj och i Eksjö istället. Jag blev helt förtvivlad först, att ha 5 minuter till sjukhuset jämfört med att behöva köra 45 minuter kändes bara så jobbigt i stunden. Eftersom Cristian inte skulle få vara kvar på BB efteråt heller så kändes det så jobbigt att han skulle behöva köra hem igen och vara så långt bort. För varenda besked under graviditeten tog det så hårt på mig att behöva ställa om mentalt hela tiden, så efter jag lagt på bröt jag ihop. Dagen efter hade jag samlat mig och kände att nu vill jag bara få det här överstökat och komma hem igen med en frisk bebis.

Dagen innan kom min bror och hans familj upp för att umgås och sova över. De skulle ta hand om Theodor medan vi var på sjukhuset och eftersom jag hade fått tid redan vid 06, så behövde vi åka innan 05 eftersom vi hade en bilresa dit också.

Den här bilden är tagen 05.18. Gissa om jag var nervös här?! Det kändes helt surrealistiskt att det äntligen var dags! Tankarna pendlade mellan längtan efter att äntligen få hålla min bebis i famnen och oron över vad som väntade med en så stor operation och att allt skulle gå bra. Innan vi åkte steg jag upp mitt i natten och duschade med descutan 2 gånger, det hade jag gjort kvällen innan också. Jag fick inte heller äta efter 00, så var lagom hungrig där på morgonen🙄

När vi kom dit tog de feber på mig, både jag och Cristian fick byta om och jag fick kateter. Sedan fick vi vänta en liten stund, läkaren som skulle utföra snittet kom in och hälsade. Så himla trevlig och lättsam, berättade hur det skulle gå till och var glad och skämtsam. Kände mig genast trygg. Sedan rullade de iväg mig mot operationsavdelningen, fick vänta en stund i väntrum innan de hade förberett allt i operationssalen. Eftersom jag blev opererad för min sfinkterruptur vid förra förlossningen var jag lite förberedd hur det känns i en operationssal. Annars blir man nog rätt överrumplad över hur många som är därinne i salen och hur noga allt förbereds. Nu kände jag mig bara trygg och tyckte det var skönt att vara omringad av så många som kan sin sak. Alla verkade vara på gott humör, skämtade och pratade om vad de skulle göra i helgen. Operationssalen var helt ny, hade invigts samma vecka då allt kändes väldigt fräscht och läkaren undrade om jag hade någon önskemusik, hon var taggad på att testa nya högtalarsystemet😅 Jag var bara nervös och sa att de fick sätta på vad som helst, så de hade radio på. Jag hörde inte ens vad det var för musik för jag var så koncentrerad på att behålla mitt lugn. Hon som skulle sätta ryggbedövning hittade inte rätt och höll på länge, till slut kallade hon in hjälp. En manlig narkosläkare kom in, presenterade sig och satte sen den på första försöket, sånt proffs😂 Efter det påbörjade de snittet. En sköterska satt bredvid mig och berättade vad som skedde och att jag skulle säga till om jag mådde illa. Jag kände av att illamåendet kom plötsligt så först förberedde de en spypåse bredvid men sedan fick jag också extra läkemedel och då släppte det på någon minut och det kändes bra igen och jag kände mig väldigt klar i huvudet och närvarande.

Det gick så otroligt snabbt, för mig kändes det som sekunder men det lär ha varit 5-10 minuter max, då hörde jag sköterskan säga att nu är det nära och då trodde jag att jag hörde fel för det kändes som sagt som de hade hållit på i 10 sekunder😅 Sedan hörde jag ett litet gny och då tårades ögonen direkt och jag frågade om han var ute? Det var han och sedan kom ett lite högre skrik och Cristian kramade min hand hårt. Äntligen var han här! 🥺❤️ De torkade av honom och gav honom till Cristian som höll upp honom framför mig, vi bad någon av sköterskorna om de kunde ta kort vilket inte var några problem. Sedan gick Cristian iväg med dom för att torka av honom bättre och klippte navelsträngen. Philip hade bajsat i fostervattnet men det verkade inte ha påverkat honom dåligt. Samtidigt höll de på att sy ihop mig igen. Inte helt hundra på hur lång tid det tog, 30-40 minuter kanske? Alla som deltagit under operationen tackade sen för sig och gratulerade och jag rullades tillbaka till BB.

Amningen kom igång direkt utan problem och jag mådde toppen, kändes helt overkligt att jag opererats. Förstod att jag hade fått så pass mycket smärtlindring så att smärtan skulle säkert komma senare, men det var så härligt att få må så bra och känna sig pigg?!😅 Sedan tog det någon timme innan ryggbedövningen släppte och jag kunde känna av mina ben igen.

Den underbara frukostbrickan var ändå riktigt efterlängtad att få efter att ha fastat! Jag fick ett eget stort rum på BB med egen toalett och tv, kändes superlyxigt! Cristian fick vara kvar någon timme innan han var tvungen att lämna, kändes så konstigt och sorgligt. Önskar så att vi hade fått dela på BB-upplevelsen, särskilt eftersom Philip var så pass lugn och mysig och dessutom hade jag behövt hjälp med alla praktiska småsaker hela tiden; hämta fika, höja och sänka sängen osv.

Myste såhär hela dagen! Har redan glömt av alla kontroller på mig och Philip, men de var inne då och då för att kolla feber, såret, att livmodern dragit ihop sig, hjälpte mig med kateter och byta binda osv. Allt det där glamorösa🙈 Jag var sängliggande hela tiden men på gott humör och smärtlindringen var tillräcklig för att inte få för ont. På kvällen hjälpte en barnmorska mig att ställa mig upp medan jag fick hålla mig i ett sånt där gåstöd. Det var en lite obehaglig känsla och först då kände jag hur ont det gjorde i magen och hur svag jag var. Nästa morgon tog de ut katetern och ville att jag skulle kissa på toaletten inom 4 timmar, vilket jag gjorde. Jag promenerade med gåstödet bort till toaletten och försökte även gå runt i rummet och vara uppe på benen så mycket jag kunde och det var redan en markant skillnad i hur det kändes. Det gjorde självklart fortfarande ont men kände redan mig starkare. De verkade ha fullt upp där på lördagen och det tog tid innan man fick hjälp så utmanade mig själv att försöka klara en del själv. Jag längtade redan hem och kände att även om jag fortfarande skulle behöva vara mest sängliggande så ville jag hem och få hjälp av Cristian. De sa att jag kanske kunde få åka hem om jag kunde klara av att själv göra saker, så jag gick och hämtade min frukost själv med Philip. Jag gick alltså i slow-motion måste jag påpeka🙈 Sedan rörde jag mig runt i mitt rum då och då, hämtade lunch själv och sedan efter barnläkaren undersökt Philip så verkade det som att jag skulle få åka hem senare under dagen om jag själv ville.

Vid 18 kom Cristian och hämtade oss❤️ Den där surrealistiska känslan att man får ta med sig en bebis hem!

Det här bilden med allt stök i bakgrunden är ändå min absoluta favorit; storebrors stolta min när han får träffa sin lillebror för allra första gången😭❤️

Allt som allt är jag så glad över att jag fick mitt snitt beviljat och att allt gick så bra som det gick. Jag kände mig lugn och trygg och hade en fin start med Philip. Däremot måste jag ändå erkänna att jag hellre önskat att första förlossningen gått bättre så jag hade känt mig tryggare med vaginalt, för det är ändå en annan känsla och upplevelse när kroppen sköter det naturligt. Så är du förstagångsföderska så tycker jag verkligen du ska göra allt i din makt att känna dig trygg i vaginalt, be om hjälp och stöd genom samtal, doula, läs på, prata, prata, prata.

Känns det ändå inte alls okej så hoppas jag självklart att du får din vilja igenom❤️ Men rädsla är naturligt och en självklarhet oavsett hur man föder så den kommer man inte undan, men du kanske kan hitta verktyg att hantera den? För väldigt många går det bra och det är en övermäktig upplevelse inte likt någon annan.

Men har du som jag varit med om en traumatisk förlossning eller av andra skäl inte kan föda vaginalt och känner att det finns ingen annan utväg än snitt, så stå på dig! Läs på om alla risker, gör lista med för-och nackdelar, prata av dig med aurora, psykolog och känns det fortfarande omöjligt att föda vaginalt så lita på din magkänsla!❤️

Återhämtningen efter kejsarsnitt är segare och man är sängliggande och beroende av mycket mer hjälp. Har man som jag ett barn sen tidigare är det den svåraste biten tycker jag, både fysiskt och psykiskt. Första tiden kunde jag inte lyfta, byta blöja, böja mig ner, leka, eller finnas där på det sättet jag önskat mig💔

Oavsett vilket det blir för dig, hoppas jag att du får en fin upplevelse utan trauma, det förtjänar vi alla kvinnor❣️

Gillar

Kommentarer