Slaget om Mostar

Jag växte upp i en liten ort i Småland, runt 3000 invånare. En, vad jag skulle kalla, trygg uppväxt, där alla känner alla eller åtminstone vet vilka som är släkt, vilka som hänger i samma gäng, vilka som är tillsammans. Sånt där som är på gott och ont med alla fördomar och förutfattade meningar som följer med detta faktum. Jag minns så tydligt en dag (kan det ha varit trean?) när vår lärare sa att vi skulle få två nya klasskompisar, två nyinflyttade killar. Jag minns att vi tjejer fnittrade och undrade hur de såg ut, om de var söta, om de skulle låna ut sin jacka till någon och kanske fråga chans på någon av oss tjejer i klassen.

Jag minns en klassresa i femman, när vi satte oss på en buss och skulle till Gränna. En tjej jag inte umgicks med sedan innan och som var relativt nyinflyttad. Jag som alltid varit lite tillbakadragen, blev så glad när denna nya, vad jag tyckte verkade vara väldigt coola tjej, började prata med mig och vi hängde den dagen i Gränna. Vi gav varann smeknamn och blev ett litet tjejgäng ett tag där i femman.

Jag minns min första kärlek som liten tjej; han som ofta spelade tuff, var så bra på fotboll och som lånade ut sin Nike-ring till mig och sen var vi tillsammans ett tag. Jag minns även att han gjorde slut utanför hemkunskapen någon månad senare och jag storgrät, några timmar senare sa han att han skämtade och att vi kunde bli tillsammans igen. Jag minns sommarlovets början när han ringde hem till mig och sa att han skulle sakna mig, för han skulle på semester en månad och jag var så stolt över att han hade vågat släppa sin tuffa fasad och ringt lilla mig bara för det.

Ett avgörande ögonblick i mitt liv, var att denna kille, något år senare, när vi börjat sjuan och bara var kompisar, precis blivit kompis med en ny tjej i orten. En tjej jag var lite skeptisk mot, för hon rökte, hade tatueringar och grov norrländsk dialekt. En dag när vi var ute och promenerade, mötte vi denna tjej och han presenterade henne för mig. Hon hade tydligen också börjat umgås med en annan tjej som jag hängde med och jag minns inte hur, men helt plötsligt umgicks vi hela tiden, vi gick på tyskan ihop, vi kollade i timmar på fashion-tv i hennes soffa, vi var med varann hela tiden. Och jag blev kär i hennes familj, jag hade aldrig träffat en mer generös familj, som alltid bjöd på hembakta kakor, ville att jag skulle stanna på middag, sova över och alltid kramades. Den här tjejen är än idag en av mina allra närmsta vänner.

Där någonstans i sjuan blev det otroligt spännande att åka till grannorten, för där hängde en massa killar på ett ungdomscafé på helgerna som var dö-söta och som var så spännande eftersom de inte var från vår ort. De killarna blev senare klasskompisar, pojkvänner till mina närmsta vänner, mina första tonårsförälskelser, mina första hjärtekrossare, mina festkompisar. Ibland brukade de och mina vänner från min ort småtjafsa på grund av deras bakgrund och jag hade ibland svårt att förstå varför. De kunde slänga sig med elaka ord och tecken jag fick få förklarat för mig vad de betydde. Sen fortsatte de ändå vara vänner.

Många av de här händelserna är bara fragment, flyktiga minnen jag aldrig jag reflekterat så värst mycket över förrän jag blev äldre. De flesta är personer som präglade hela min uppväxt, men som jag idag knappt har någon kontakt med. Men vad de alla har gemensamt, är att de alla är från Balkan. De är bosnier, serber, kroater, albaner. Men när jag växte upp hade de etiketten vänner och jag älskade att de inte var födda i Sverige. De lärde mig så mycket utan att jag visste det då, utan att de visste det. De gjorde det naturligt för mig att höra massa andra språk, äta vad för mig var exotisk mat, att i deras kultur pussas och kramas man och man bjuder alltid utan att i stå i skuld. Jag lärde mig att räkna till 10 på serbiska, vad jag älskar dig heter på albanska, hur gott det är med cevapcici. Jag lyssnade på Lane Moje och lärde mig delar av texten så att jag kunde sjunga med. För på något sätt var det min skyldighet att lära mig utav dem, precis som de lärde sig det svenska. Skillnaden var att det hade varit påtvingat för dem, ett måste för att överleva, medan jag bara kunde frossa i allt för nöjes skull, för att jag tyckte det var kul och exotiskt.

Jag visste att de alla hade flytt från Balkan-kriget, vissa av dem minns en del och vissa var för små för att minnas, men deras föräldrar minns desto mer. Pappan som hade byggt deras hus som sedan blev sönderbombat. Jag minns att hon berättade att hennes föräldrar brukade haja till när det var militär-skjutövningar på skjutfältet i min ort, för det lät som bomber. Serber och albaner, de visste jag hade svårast att komma överens. Och att vissa var muslimer och vissa var katoliker och protestanter. Men nu i Sverige, skulle alla som lärt sig att hata varann på grund av deras nationalitet och religion och vad de fått berättat för sig av äldre generationer, lära sig att umgås, gå i samma klasser och växa upp tillsammans med svenskar.

Det var så min vänkrets såg ut; lite konflikter och hetsiga diskussioner ibland, men sen satt vi oftast där allihopa som vänner och umgicks. Jag hade lite svårt ibland att förstå varför de kunde tycka så illa om varandras nationaliteter när det inte var ett helt folk, utan som det alltid är i ett krig, vissa som varit de som utfört onda handlingar. Alla sidor förlorade ju ändå, för krig har ju oftast inte någon rätt sida eller vinnare. I slutändan är det alltid folket, de civila, som förlorar allra mest. Alla har i slutändan samma hemska upplevelser; att förlora sina närmsta, sina hem, sitt språk, lämna kvar stora delar av sin släkt där nere. Alla hade fått lida, på olika sätt. Och här i Sverige var de ju alla mina vänner, därför kunde jag inte välja någon sida, oavsett alla hemska berättelser de hade för att få mig att förstå varför det var så svårt att släppa hatet ibland.

Och jag fick också helt plötsligt ofta börja höra "varför umgås du bara med blattar?". Jag hade ju gjort det sedan jag var 9 år, men där nånstans i högstadiet, gymnasiet började alla sätta etiketter på varann och jag förstod först ingenting. Jag blev ju inte vän med någon för att de var födda i Sverige, Serbien, Somalia eller Danmark. Jag blev vän med de jag hade något gemensamt med, som jag skrattade med, som jag hade roligt med. Sedan råkade de bara ofta inte vara "helsvenskar". Är det inte sorgligt? Att vi nånstans går från att vara oskyldiga barn, genuina utan baktankar, utan fördomar och förutfattade meningar och sedan långsamt, utan att märka det själva, blir så medvetna om vad som räknas som rätt och fel, OK och inte OK. Killar ska inte ha rosa, en muslim ska inte gifta sig med en kristen, tiggare är bara kriminella gäng med onda avsikter...den listan är oändlig.

Standardfrasen "..fast du är ju ok, fast du är serb" ..."fast du är ju ok, fast du är svenne", "...fast du är ju ok fast du är muslim". Sådär höll det på, den ständiga inre striden om att man insåg att man faktiskt gillade varann, trots varandras olikheter, olika språk, olika traditioner.

Jag vet att jag är hopplöst naiv. Jag vill ju tro det bästa om mig själv. Hade jag upplevt samma sak, hade jag nog känt på precis samma sätt. Att förlåta är bland det svåraste som finns och för vissa infinner den sig aldrig. De här ungdomarna, som var mina vänner, som kanske knappt inte minns så mycket, men ändå var präglade av hatet, går inte ens jämföra med de äldre generationerna som minns precis varenda detalj. Som minns bomberna, morden, våldtäkterna, stölderna, förnedringarna...

Jag kommer aldrig förstå hur mycket jag än försöker, till fullo, hur det är att befinna sig i krig, att fly från krig, att komma till ett främmande land, inte alltid vara välkommen. Behöva lära sig ett nytt språk, en ny kultur, att slitas mellan att få kalla sig svensk och att vara stolt över att vara från Balkan. Att veta vad som är ok att fortsätta med i Sverige, och vad man måste lämna bakom sig i sitt hemland. Det är ok att bjuda på god Balkan-mat, starta pizzerior och visa upp sin folkdans, men inte lika ok om man önskade att det fanns moské i sin nya stad för att kunna hitta någon slags inre trygghet, få behålla sina rötter. Vart går gränserna? Alla som kommer hit måste leva med den inre striden och identitetskrisen hela sitt liv.

Jag skulle kunna fortsätta i en evighet, men det finns så mycket vackert jag fått lära mig och uppleva tack vare av att vi i min vänskapskrets, alla växt upp med olika bakgrund och kultur. Hur skulle jag då nånsin helt plötsligt kunna beskylla ett folkslag eller religion för det som bara är ett sorgligt faktum: i alla länder finns människor som utför hemska handlingar. Våldtäkter, mord och misshandel har alltid skett, även i fantastiska Sverige. Det har funnits så länge människan har funnits. Därför tänker jag aldrig klassa mig själv som en "stackars, vit flicka" som måste leva i rädsla i "sitt eget hemland" för "invandrare, ofta muslimer". Jag tänker inte placera oss i fack, sätta etiketter. För det är världens enklaste sak: Det är inte sant. Jag har lovat mig själv en sak, att alla fördomar jag har, vilket jag självklart har, det har vi alla, måste ständigt bemötas och kastas bort. Jag vill möta mina fördomar med fakta, inte endast min egen påhittade sanning.

Och rubriken då? Vad handlar den om? kanske ni undrar nu. Den kommer från en dokumentär som är hela anledningen till att jag behövde skriva av mig på något sätt. Jag satt och grät, tänkte på mina Balkan-vänner och grät ännu mer för vad de behövt utstå. Grät för alla människor i krig, på flykt. Den finns här och borde ingå i skolundervisning, kanske även på arbetsplatser för de äldre behöver nog det nästan mer. För vi alla behöver behöver bli bättre på att förstå, bli utbildade i humanitet. Och för att det påminner kusligt mycket om vad som sker just nu och hur Sverige agerar som land. Ni kommer nästan att tro att det utspelar sig 2016, för historien upprepar sig, som alltid. För att vi människor aldrig tydligen lyssnar, lär oss och slutar upprepa misstag.

Så snälla, ta er tiden ibland, att åtminstone försöka förstå. Det är inte mycket begärt. Och enklaste sättet att förstå, är att sätta dig själv i samma situation. Hur hade du mått, hur hade du agerat, hade du gjort allt för att rädda din familj? Hade du velat släppa ditt språk, midsommarfirande, sill, Kalle Anka och kyrkor? För är inte det hela den svenska andan, det vi så ständigt skryter om; jämställdhet och öppenhet, att vi är ett så fantastiskt tolerant land? Vakna upp, för tydligen är vi inte det, fakta talar emot din egen sanning. Vi behöver självklart lagar och regler, brott ska straffas, vi måste alla utbildas i en bättre kvinnosyn, även vi kvinnor själva. Men släng inte det i ansiktet på de som kommer hit som en anklagelse att de inte delar det du tror att du är så mycket bättre på. Vi alla i detta land behöver lära oss och lära ut det som är viktigt för oss i vårt land. Det är allas ansvar att skapa bra värderingar och sunda kulturer. Det är allas ansvar (och privilegium!) att dela kulturer, kunskap och sträva efter något bättre, leva i samförstånd, utan att döma på förhand.

Gillar

Kommentarer

hedddis
hedddis,
Helt fantastiskt. Du sätter ord på mina tankar! Massor med kramar <3
nouw.com/hedddis
hedvigs
hedvigs,
Tack, vad snällt sagt, kramar!
nouw.com/hedvigs
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229