Att ”bara” vara mamma – hedvigs

hedvigs

Annons

Att ”bara” vara mamma

Att kliva in i rollen som mamma har varit tufft, det kommer inte med gratis bara för att man lyckats bli gravid. Det finns ingen manual, inget facit. Alla säger att det finns ingen som vet bättre om vad som är bäst för sitt barn än dennes mamma, vilket jag kan hålla med om, men med det konstaterandet följer också en enorm press. Att det är upp till mig, att jag ska vara bäst på det här. Så de dagarna Theodor bara har varit ledsen, skrikit och verkat allmänt missnöjd med livet, ja då har jag känt mig totalt värdelös.

Aldrig har jag känt mig så behövd, aldrig har jag känt mig så låst. För det har nog varit det svåraste för mig att hantera. Alla pratade om sömnlösheten, hur tufft det är när man aldrig får sova. Jag var inställd på det, pratade med Cristian om att vi måste vara snälla mot varann när vi kommer vara som tröttast, för vi båda vet hur det kan tära på ens humör om man inte får sova. Vi pratade om att det är viktigt att visa förståelse för varandras situationer; det är lika jobbigt att gå till jobbet som för den som stannar hemma, fast på skilda sätt. Men aldrig hörde jag någon berätta om hur fruktansvärt krävande det kan vara att som mamma helt plötsligt vara så låst, rent fysiskt.

Det känns som att något tagits ifrån mig och att känna så innebär enorma känslor av skuld och otacksamhet. Som en identitetskris, en ovilja att helt plötsligt ”bara” vara mamma och inte få vara Hedvig också. Jag har ju också belönats med den största gåvan; att få ett barn. Det gör att mina känslor kommer i konflikt med varann, hela, hela tiden.

Jag hade nog enorma förväntningar på mammaledigheten på ett omedvetet plan och när de inte uppfylldes blev det lite svårt att hantera. Jag hade visualiserat mig själv gå långa barnvagnspromenader, träffa andra nyblivna mammor och bli en självständig, stark björnmamma. När vi insåg att Theodor avskydde vagnen och all annan typ av avlastning så blev det en sådan besvikelse. Jag blev både sovplats och mat och tröst. Jag har aldrig känt mig så värdelös som de första veckorna. Min enda möjliga stund till lite återhämtning var när jag fick chansen att ta en 5 minuters-dusch och då grät jag floder. När jag kom ut ur duschen fick jag lugna ner mig och sedan var det vara att fortsätta, för det är ju bara jag som duger 90% av tiden vare sig vi vill ha det så eller inte.

Alla påminner mig hela tiden om att inte jämföra mig med andra, men när jag ser andra bekymmerslöst gå på långa barnvagnspromenader och har bebisar som somnar av sig själva utan problem, då väller avundsjukan över vare sig jag vill eller inte. Och i början kände det som alla svarade med: ”nämen oj, har ni prövat det här och det här och…” Vilket bara fick mig att känna att det var något fel på vår bebis och framförallt allt att allt jag gjorde som mamma var fel eftersom vi inte ”lyckats” med något. Med tiden har jag upptäckt många, många fler som är i samma sits, förstått att ingen bebis är den andre lik och att alla kräver olika mängder av närhet och lösningar. Jag vet bäst i hur jag ska göra min son glad och må bra och när jag inte vet vad jag ska göra så lär jag mig och blir bättre för varje dag.

Jag har tvekat till att publicera det här, känner mig ännu hemskare som mamma över att ens våga klaga. Theodor är ju så magisk och jag har aldrig älskat någon mer. Så relationen oss emellan har aldrig skadats, jag kände kärlek oss emellan från första stund. Jag känner inte heller att jag gått in i en förlossningsdepression, men det är nog tack vare en kombination av att jag får fler glada Theodor-dagar och har mycket avlastning och stöd från Cristian. Han påminner mig varje dag om att jag inte kan göra mer än vad jag gör och att jag är världens bästa mamma till Theodor. Ofta säger han hur stolt han är över mig och det får mig att växa något enormt. Jag har också bestämt mig för att acceptera situationen och försöka växa i min nya roll och acceptera att det kommer både glada och deppiga dagar och att det är okej. Det har underlättat en hel del när jag bara bestämde mig för att ”glida med” i Theodors tempo och släppa alla föreställningar om hur allt ”bör” vara. Men jag vill ändå dela med mig för jag hoppas det kan få andra i samma sits att känna sig mindre ensamma och värdelösa. Vi är fantastiska allihopa, alla vi mammor! Vi gör vårt bästa och allt vi kan för våra barn och ingen är bättre än någon annan oavsett hur vi väljer att lösa det. Jag tror att det mest peppande vi kan ge varandra är ett okej; ett okej på att få känna alla dessa känslor, ett okej på att få vara ledsen, avundsjuk, arg, besviken, sorgsen. Men också ett okej på att vi är bäst och gör ett fantastiskt jobb ändå, utan att lasta skuld på någons axlar. Styrkekramar till er mammor därute, vad grymma vi är!❣️

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. theamandajournal

    Åh men du, vilket bra inlägg!! Du beskriver det SÅ bra och jag kan inte annat än hålla med och känna igen mig i det du säger. Den 5-minutersduschen när man får gråta av sig och bara vara sig själv för en liten liten stund är så viktig! Stor stor KRAM på dig!!

  2. theamandajournal

    Åh men du, vilket bra inlägg!! Du beskriver det SÅ bra och jag kan inte annat än hålla med och känna igen mig i det du säger. Den 5-minutersduschen när man får gråta av sig och bara vara sig själv för en liten liten stund är så viktig! Stor stor KRAM på dig!!

Annons